Åh, så svårt!

Ja, det är svårt...mycket svårt...rent av förskräckligt svårt....ja, nästan så svårt så att jag inte orkar mer...mycket ska man leva igenom innan man dör. Missförstå mig rätt (så som min mamma brukar säga)....jag älskar livet...men jag bara hatar det ibland...jag vet det är ett något för starkt ord...i alla fall för mig, men det är bara så himla svårt ibland. Jag önskar ofta att det skulle vara enklare....men det blir inte alltid så...förutom när det är så hemskt så att man bara vet inom sig att det kan bara bli bättre från och med nu...och den biten har jag redan klarat av...men nu då? Vad händer nu?

Att vara lycklig är lika flyktigt som det är att äta en pinnglass...den är god just då...även när den tagit slut är jag nöjd ett tag...men sen så kommer en krypande känsla ut av att jag antingen inte borde ha ätit den eller att jag vill ha mera...hahaha...

Det känns lite som om att jag aldrig kan lära mig vad som är en god balans för mig...antingen mycket av allt eller ingenting. Nu så befinner jag mig i ingenting-landet....där bor jag...endast jag...det är tråkigt där...det finns Ingenting att göra...och det finns ingen framtid alls...i alla fall ingen ljus framtid...jag skrattar åt mig själv när jag tänker på det...så oroa dig inte...så ledsen är jag inte...jag tar mig alltid vidare....men det är mycket hårt att leva ibland...det är det.

Tack för att du läst.
PB.